Du är här:// Startsidan / Faktadel / Örats anatomi / Hörselsinnets historia

Örats anatomi

Hörselsinnets historia

Bo Andersson berättar om hörselsinnets historia

Dövheten var länge ett mysterium. Den var svår att förklara, svår att förstå sig på. Det fanns ju inget synligt fel på de döva och ändå hörde de dåligt eller inte alls.

Att dövheten var svår att förstå berodde mest på att man visste så lite om hur det friska eller hörande örat fungerade, hur hörselsinnet var konstruerat. Det var ju bara ytterörat man kunde se utifrån, och det var inte där det intressanta med örat fanns.

Det skulle dröja länge innan man klart förstod hur örat (mellanörat och innerörat) fungerade. Under antiken, på Platons och Aristoteles' tid, trodde man att örats inre delar var fyllda av luft. Det trodde man nog ända fram till mitten av 1700-talet när en italiensk läkare, Domenico Cotugno, kunde visa att innerörat inte var fyllt av luft utan av en sorts vätska. Cotugno hade upptäckt lymfan (perilymfa). Man kan tycka att den upptäckten kom sent. Det berodde mest på att tidigare försök att utforska örats inre hemligheter hade gjorts på döda kroppar, som redan hade hunnit torka och där ingen lymfa fanns kvar. Cotugno arbetade med "färskt material" där lymfan ännu inte hade hunnit avdunsta.

Innerörat
Labyrinten med cochlea och båggångar
Ur ett verk av Retzius 1884.

I dag vet många att det finns något, som vi brukar kalla örontrumpeten. Det är en förbindelse, en "gång", mellan mellanörat och svalget. Den hade upptäckts redan på 1300-talet av en annan italienare, Bartolommeo Eustachio. Det är därför som många läkare fortfarande inte talar om "örontrumpeten" utan om "Eustachiska röret".

Ännu mer kända är kanske de tre småbenen, som hjälper varandra att leda ljudet genom örat. De brukar kallas hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren och städet beskrevs första gången av Berengario da Carpi (1470-1550) och stigbygeln av Filippo Ingrassia (1510-1580).

Alfonso Corti, som också var italienare, lyckades på 1800-talet tränga ännu längre in i örats mest hemlighetsfulla detaljer. Han beskrev de inre och yttre hårcellerna, de två membranen och en del annat, som en modern läkare i dag måste hålla reda på.

Många döva och hörselskadade har bekymmer med balansen. Det dröjde till 1824 innan en fransman, Marie-Jean Flourens, kunde visa hur det hängde ihop. Förklaringen fanns i de så kallade båggångarna. Flourens bevisade sin hypotes genom ett experiment med duvor. Duvor har också båggångar i sina öron och dem opererade han bort. Efter operationen hade duvorna förlorat sin förmåga att hålla balansen. De raglade och vinglade som om de varit berusade.

Efter alla dessa upptäckter om mellanörat och innerörat vet vi ganska mycket om hur hörselsinnet fungerar. Det betyder nu inte alls att ytterörat skulle ha blivit så ointressant som många kanske tror. Även ytterörat kan skadas - av olyckor eller yttre våld. Alltför tunga örhängen kan leda till att örsnibben förlängs och att hålet i snibben dras ut till en lång glipa. Att "laga" trasiga ytteröron var något, som man tidigt lärde sig i det gamla Indien.

Antikens läkare i det gamla Rom visste också hur man gjorde: man skar av snibben mitt över glipan och sydde sedan ihop ändarna på nytt.

Även kinesiska läkare har intresserat sig för ytterörat men den så kallade öronakupunkturen är en västerländsk uppfinning, som infördes så sent som 1958 av en fransk läkare som hette Paul Nogier.

Detaljerna i ytterörat, alla dess små "veck" och "'åsar", har också sina namn, som de fick redan under antiken av en läkare som hette Rufus från Efesos. En del människor har ett extra veck, som på svenska brukar kallas öronlobsfåran. Den löper "vågrätt" tvärs över snibben ungefär mittemellan den yttre hörselgången och själva spetsen på örsnibben, under den understa åsen som vi alla har. Det intressanta med den här öronlobsfåran är att den satts i samband med vissa hjärtsjukdomar och tycks innebära en förhöjd risk för angina pectoris, hjärtstillestånd och hjärtinfarkt. Nutida läkare har lagt märke till att en sådan öronlobsfåra finns på statyer av den romerske kejsaren Hadrianus, som dog år 138 efter Kristus - och det har fått dem att fundera över anledningen till att kejsaren dog.

Pojke

”Äsch, det var ingenting”, får jag höra varje dag då jag inte uppfattat vad folk sagt. Det borde finnas lag på att man inte får säga så.

Flicka

Men jag är ju som alla andra tonåringar, ibland känns det som om allting bara går fel.

Pojke

Förut när jag hade långt hår ville jag ha uppsatt hår, men jag kunde inte, för jag ville inte att hörapparaten skulle synas. Men jag skäms inte längre nu, för det är många unga som har hörapparater.

Svåra ord

Finner du något svårt ord i texten som du inte förstår? I vår ordlista har vi samlat de flesta av alla svåra ord på denna webbplats.

Se hela ordlistan