Du är här:// Startsidan / Vuxna / Attityder och värderingar

Attityder och värderingar

  • Hur upplever du som hörselskadad dig själv?
  • Hur tror du att andra upplever dig?
  • Är du rädd för att bli tagen för dum eller mindre vetande, annorlunda eller kanske krävande?
  • Vad beror det på att så många vill dölja sin hörselnedsättning?
  • Varför är det så skamligt att inte ha en helt fungerande hörsel?
  • Vad skiljer hörselnedsättning från andra funktionsnedsättningar?

En av anledningarna till att många vill dölja sin hörselnedsättning är att man är orolig för omgivningens reaktioner. Nedsatt hörsel tolkas ofta felaktigt som bristande intelligens, psykiska problem, svaghet, eller hög ålder.

Man kan jämföra med andra funktionsnedsättningar som inte kopplas samman med nedvärderande omdömen. Svårigheten att förstå kommunikationsproblemet beror oftast på att det är ett dolt funktionshinder.

Särskilt svårt kanske det är på en arbetsplats, om man arbetar i en akustiskt krävande miljö med mycket ljud i omgivningen. Det är svårt att delta i diskussioner på exempelvis arbetsplatsträffar eller andra möten. Man missar eller missuppfattar, man får försöka gissa (lägga pussel). I dessa situationer kan man verka okoncentrerad, eller bli betraktad som dum, "en som inte förstår".

Attityder och värderingar

av Bo Andersson

Hur döva blev bemötta av sina medmänniskor för länge sedan, till exempel under antiken och på Bibelns tid, är svårt att veta. En del ledtrådar har vi.

I Gamla testamentet finns en del mycket bestämda regler om hur offer till Guds ära skulle gå till. Det djur, som offrades, måste vara felfritt, utan lyten eller sjukdomar. Och samma krav ställdes på den, som skulle förrätta offret: "Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind eller en halt eller en som har lyte i ansiktet, ingen som har brutit arm eller ben, ingen som är puckelryggig eller som har fel på ögat eller som har skabb eller annat utslag."

Avsikten är tydlig. Den, som är handikappad, är ovärdig. Hans lyte skulle i dessa sammanhang vara en förolämpning mot Gud. Döva nämns inte särskilt; det är nog ett förbiseende.

Men Bibeln är inget enhetligt verk. Det är fyllt av motsägelser och i Tredje Mosebok kan man läsa något, som direkt har med döva att göra: "Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind skall du icke lägga något, varpå han kan falla."

Det kan låta bra - men tillåter ändå inte slutsatsen att döva blev väl bemötta i det gammaljudiska samhället. Lagtexter - och Moseböckerna är en sådan - måste alltid läsas med stor försiktighet. De kan visserligen ge besked om hur lagstiftaren vill ha det men de säger inte mycket om hur det verkligen var. Avsikten med "förbudet" att förbanna döva i Tredje Mosebok var kanske bara att fästa uppmärksamheten på ett allmänt oskick.

Handikapp och sjukdomar kan förklaras på olika sätt och det påverkar naturligtvis våra attityder och värderingar, hur vi ser på den handikappade.

Här finns en viktig skillnad mellan Gamla och Nya testamentet. Enligt Gamla testamentet kan sjukdomar och "lyten" ses som Guds straff för våra synder eller som en varning om vi inte ändrar vårt sätt att leva. Enligt Nya testamentet är sjukdomar och handikapp i stället ett verk av onda andar. Man kan diskutera vilket som är värst. "Andeteorin" i Nya testamentet är på ett sätt trevligare - den lägger inte skulden på den sjuke själv.

Döva ansågs länge, inte minst i antikens Grekland, vara "obildbara", omöjliga att undervisa. Det var lika "självklart" som att de döva också var stumma, "dövstumma". Det var kanske inte fullt så konstigt eller fördomsfullt som det kanske kan låta. Man behöver inte vara fördomsfull bara för att man saknar kunskap - och man får komma ihåg att det skulle dröja ytterligare några tusen år innan de första dövlärarna trädde fram, någon gång på 1500-talet, med en pedagogik som tog särskild hänsyn till dövas förutsättningar.

De stora framstegen kom på 1700-talet, det mest dramatiska århundradet i dövundervisningens historia. Att dövlärarna hade olika åsikter - en del höll på teckenspråk, andra var helt emot - var kanske inte enbart av ondo. Den hårda striden mellan olika skolor bidrog till att göra dövundervisningens möjligheter mera kända. Det gick inte längre att påstå, att döva saknade förstånd och var "obildbara". Många av eleverna gjorde sig snart kända som framstående kulturpersonligheter, en del med goda konstnärliga och vetenskapliga meriter. Man började också förstå, att det inte fanns något självklart och ofrånkomligt (anatomiskt) samband mellan de dövas dövhet och deras stumhet. "Stumheten" var inte i första hand en fråga för läkarna utan för pedagogerna.

Det var ett stort framsteg, men dessa nya insikter förblev länge okända bland så kallat vanligt folk. Missförstånden var många - och missförstånd har alltid drabbat dem, som är annorlunda och lever på ett annat sätt. Misstron gällde både de döva och deras språk, teckenspråket. Den, som uttrycker sig så grovt och "ungefärligt", med enkla "åtbörder", kan väl inte heller tänka riktigt klart?

Misstron och missförstånden ledde så småningom till en undran: hur skulle det vara om döva någonstans hade ett eget samhälle där de kunde umgås och kommunicera fritt och obehindrat på sitt eget språk? Eller, åtminstone, ett samhälle där de döva var så många att ingen tänkte särskilt på det och där teckenspråket var allmänt känt även bland hörande?

Vi behöver inte undra. Det har funnits sådana samhällen. Det mest kända är Martha´s Vineyard, en ö på den nordamerikanska östkusten.

Det hade börjat redan vid slutet av 1600-talet när en grupp människor från Kent i England kom dit och bosatte sig på ön. Några av dem bar på ärftliga anlag för dövhet och eftersom de gärna gifte sig inom sin egen krets växte andelen döva efter hand.

De döva deltog i öns sociala, politiska och religiösa liv ungefär som alla andra. De hade samma juridiska och allmänt medborgerliga rättigheter. De var framgångsrika i sina yrken. Något särskilt behov av tolkar eller av ett eget föreningsliv fanns inte. Hörande tycks också ha haft goda kunskaper i teckenspråk och det hände att de tecknade till varandra även när ingen döv var i närheten. Många döva var bättre utbildade än hörande eftersom de gått i dövskola på fastlandet innan det ännu fanns någon allmän skolplikt för hörande.

En förändring inleddes när hörande i växande utsträckning sökte sig till Martha´s Vineyard. De ställde frågor, som öborna själva aldrig hade ställt sig - om dövas myndighet,

deras rätt att rösta och så vidare. De hade tagit sina fördomar med sig till ett socialt jämlikt samhälle där dövheten tidigare inte varit något bekymmer.

De dövas andel av befolkningen krympte efter hand. År 1900 fanns femton döva kvar på ön, 1925 bara fyra. 1952 dog den sista av dem. En epok var slut; en tolv generationer lång tradition hade brutits.

Om livet på Martha´s Vineyard kan man läsa i en mycket intressant bok av Nora Ellen Groce: Everyone Here Spoke Sign Language (Harvard University Press 1985).

Svåra ord

Finner du något svårt ord i texten som du inte förstår? I vår ordlista har vi samlat de flesta av alla svåra ord på denna webbplats.

Se hela ordlistan