Du är här:// Startsidan / Vuxna / Döv- barndomsdöv eller vuxendöv

Döv- barndomsdöv eller vuxendöv

Till de barndomsdöva räknas de som är döva från födseln eller de som blivit döva tidigt innan talspråkutvecklingen kommit igång. De barndomsdöva har teckenspråk som sitt första språk men använder sig även av svenska i skriven form.

Som vuxendöv räknas den person som har blivit döv senare i livet och har svenska som sitt första språk. Vuxendöva använder sig av olika kommunikationsmetoder, en del använder sig av att läsa på läpparna, andra väljer att lära sig tecken som stöd -TSS och/eller handalfabetet. Det finns även vuxendöva som använder sig av teckenspråk.

Vuxendöv - ordet och innebörden

av Bo Andersson

Det händer ibland, när verkligheten förändras, att språket inte hinner med i samma takt. I gamla begrepp kan fördomarna bevaras.

Den organisation, som i dag heter SDR, Sveriges Dövas Riksförbund, hette Svenska Dövstumförbundet ända fram till 1950. När den organisation, som i dag heter Hörselskadades Riksförbund, bildades 1921 talade man inte om hörselskadade utan om lomhörda.

Det tog också sin tid innan ordet vuxendöv blev allmänt känt och erkänt. Det är bara ungefär trettio år sedan. Tidigare hade man - efter dansk och norsk förebild (døvblevne respektive døvblitte) - gjort ett försök med "dövblivna". Det övergavs när det visade sig att det ibland förväxlades med dövblinda.

I dag säger vi vuxendöva om människor, som blivit döva sent i livet, som inte kan teckenspråk och bara i undantagsfall har nytta av tekniska hjälpmedel som bygger på förstärkning av hörselrester. Och därmed skulle allt vara gott och väl - om det inte vore så att en del människor, även inom vården, använder ordet "hörselskadad" på ett sätt, som kan skapa oklarhet om gränserna. Ibland ges ordet hörselskadad en avgränsad innebörd och blir då liktydigt med en begränsad hörselförlust, (en "partiell hörselskada"). Vid andra tillfällen används det på ett sätt, som också inkluderar vuxendöva.

Det skapar förvirring och kan förstärka det felaktiga intrycket att skillnaden mellan vuxendöv och hörselskadad främst skulle vara en fråga om en gradskillnad, en fråga om mer eller mindre av samma sort, olika positioner på en och samma skala.

Och så kan det te sig ur ett snävt "audiometriskt" perspektiv. Men audiogram berättar inte alltid hela sanningen och i vardagen behöver vi andra och mera praktiska distinktioner.

I vardagen vet hörselhandikappade av olika kategorier att det är skillnad mellan hörselskadade och vuxendöva.

Hörselskadade klagar jämt och ständigt - och med goda skäl - på bakgrundsljud och bakgrundsmusik i filmer och på TV. En fråga, som naturligtvis är totalt ointressant för en vuxendöv, som inte hör något alls.

Eftersom hörselskadade och vuxendöva möter olika problem måste också lösningarna, strategierna i vardagslivet, se olika ut. En döv vet att öronen inte är till någon hjälp i ett samtal med andra människor och håller därför blicken stadigt fäst på den som talar. En hörselskadad vrider kanske på huvudet och vänder det bästa örat åt talarens håll.

För den, som är uppmärksam och har en egen erfarenhet av saken, är hörselhandikappet inte alltid så osynligt som det brukar sägas.

Om en hörselskadad - med ungefärligen samma hörselnedsättning på båda öronen - är ute på promenad med två hörande vänner vill nog han eller hon gärna gå i mitten, med en vän på vardera sidan, i hopp om att uppfånga bådas röster på bästa sätt.

En vuxendöv i samma situation vill hellre ha båda vännerna på samma sida om sig - för att över huvud taget kunna se vem, som börjar prata.

För en hörselskadad kan det ofta vara till hjälp om en hörande vän kommer närmare och talar lite högre. Men den som är döv hör ju inte mer för att andra talar högt. Det händer också att hörande, som inte förstått att det är skillnad på att vara döv och att vara hörselskadad, för sitt eget ansikte (munnen) närmare den döves öra - och därmed försvinner också möjligheten för den döve att försöka avläsa. I den situationen är den döve i praktiken både döv och blind.

I samtal med vuxendöva kan det ibland löna sig att tala helt tyst, utan röst (som tolkarna ofta gör), eftersom hörande i den situationen "automatiskt" tycks bemöda sig om att artikulera tydligare; de blir mera noggranna med läpprörelsen och lättare att avläsa.
Många av de här distinktionerna riskerar att försvinna om man inte är överens om en särskiljande terminologi. Bland hörselhandikappade av skilda slag har man nu ganska länge varit på väg mot ett gemensamt språkbruk, som skiljer handikappen åt.

Inom vården, med dess många yrkeskategorier, är situationen lite annorlunda. Där använder många fortfarande ordet hörselskadad i den vidsträckta betydelse, som inte gör någon skillnad mellan hörselskadad och vuxendöv.

Det leder till missförstånd och ibland till helt onödiga irritationer.

Många vuxendöva har också tinnitus, som för en del är ett långt större bekymmer än själva hörselförlusten, och det händer alltför ofta att även de får samma "goda" råd, som man ger till hörselskadade med samma åkomma.

Även vuxendöva med tinnitus får alltså veta, att det finns om inte bot så i alla fall lindring. Det finns möjligheter, med maskeringsteknikens hjälp, att "täcka över" eller överrösta tinnitusljuden med andra ljud, som är behagligare att lyssna på. Man kan rekommenderas att lyssna på musik och radio och till och med att gå ut i skogen och lyssna på vindsus och fågelsång! Man kan också få tips om att det finns inspelade band med instruktioner om avslappning, som man kan lägga sig och lyssna på.

Och sådant kan helt visst vara bra och fungera bra för den, som har tillräckliga hörselrester kvar, med eller utan förstärkning. För den, som är döv, är sådana strategier naturligtvis helt meningslösa.

Att bemöta döva som om de vore hörselskadade - och tvärtom - kan inte vara till glädje eller nytta för någon.

Svåra ord

Finner du något svårt ord i texten som du inte förstår? I vår ordlista har vi samlat de flesta av alla svåra ord på denna webbplats.

Se hela ordlistan