Du är här:// Startsidan / Vuxna / Intresseorganisationernas historia

Intresseorganisationernas historia

av Bo Andersson

Det tog sin tid innan man blev klart medveten om att det man länge kallat dövhet inte är något enhetligt begrepp och att det faktiskt finns många olika kategorier av hörselhandikapp. Länge gjorde man ingen skillnad mellan barndomsdöva och vuxendöva och inte heller mellan heldöva och hörselskadade. Man sade som regel "döv" eller "dövstum" om allihop.

Kunskaperna blev bättre med tiden, och det har bland annat lett till att vi i dag har tre olika organisationer på det här området: Sveriges Dövas Riksförbund (SDR), Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Vuxendöva i Sverige (VIS).

SDR är äldst och startade en gång ganska blygsamt under ett annat namn: Döfstumföreningen i Stockholm. Det var 1868 och SDR är därmed också den första handikappföreningen över huvud taget i vårt land.

Inspirationen kom från Tyskland. Redan 1863 hade Frithiof Carlbom gjort en studieresa till Tyskland. Carlbom var döv. Han hade varit elev på Manilla och sedan blivit kvar där som en av skolans mest kompetenta lärare. I Berlin hade han sett hur döva arbetade med stadgar och andra föreningsaktiviteter. När han kom hem berättade han för rektorn på Manilla, som då hette Ossian Edmund Borg, vad han hade varit med om och de blev snart överens om att det kunde vara dags att bilda en förening för döva även i Sverige. Och så blev det också, vid ett möte på Manilla 3 maj 1868.

Tavla

Till dövstumföreningens 25-årsjubileum 1893 gjordes denna minnestavla över grundarna.
Stockholms Dövas Förening

I den första styrelsen ingick bland andra Albert Berg, som var konstnär och brukar omnämnas som "marinmålaren Albert Berg". Om honom kan man läsa i Agneta Pleijels stora släktkrönika "Vindspejare", en med rätta lovprisad roman som publicerades 1987. Där fanns också Jeanette Berglind, som efter cirka femton år som elev och anställd på Manilla startade en egen skola för döva barn i Stockholm 1860. Om henne kan man läsa mer i Bo Anderssons "Hörselskadade i historia och nutid" (HRF 1995).

1922 bildades Svenska Dövstumförbundet som en rikstäckande organisation för landets döva. Efter hand började ordet dövstum kännas som en belastning och 1950 ändrades namnet till Sveriges Dövas Riksförbund.

Nästa stora steg på organisationsbildningarnas område togs 1921 när den organisation bildades som i dag heter Hörselskadades Riksförbund (HRF).

Initiativet hade tagits på hösten året före, då Gerda Meyerson, själv hörselskadad, skrev en artikel i Svenska Dagbladet och krävde förbättringar för de "lomhörda" - i dag säger man hellre hörselskadad eller partiellt hörselskadad.

Gerda Gerda Meyerson, vars initiativ ledde till bildandet av Svenska Föreningen för Dövas Väl 1921.
Hörselskadades Riksförbund

För de döva barnen, skrev Gerda Meyerson, fanns redan en ordnad undervisning på Manilla och andra dövskolor, men för de "lomhörda" barnen fanns just ingenting alls. De behövde ett särskilt stöd, som de varken kunde få på Manilla eller i den vanliga folkskolan bland hörande barn. I den vanliga skolan blev de ofta missförstådda av lärarna, betraktades som slöa och obegåvade och retades av sina kamrater - mobbade skulle vi säga i dag.

Gerda Meyerson tänkte också på "lomhörda" vuxna och ville ha en förening, som kunde kämpa för de lomhördas rättigheter.

Föreningen kunde bildas redan året därpå, 23 februari 1921, vid ett möte i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm. Ett kansliråd som hette Sandberg blev ordförande och i styrelsen ingick också en läkare, audiologen Gunnar Holmgren, men "kärntruppen" utgjordes av Gerda Meyerson och en lång rad andra mycket aktiva kvinnor, som reste land och rike runt och bildade lokalföreningar.

Föreningens namn var från början, efter dansk förebild, Svenska Föreningen för Dövas Väl. 1947 ändrade man till Hörselfrämjandets Riksförbund (HfR) och 1989 var det dags för ännu ett namnbyte, denna gång till Hörselskadades Riksförbund, HRF.

Med SDR och HRF hade två grupper på hörselhandikappområdet fått sin organisationsfråga och en del andra problem lösta på ett bra sätt. Kvar fanns de vuxendöva och för dem fanns länge ingenting alls utom möjligheten att få handikappersättning. De hade förlorat sin hörsel i vuxen ålder och aldrig haft någon anledning att lära sig teckenspråk. Flertalet av dem hörde för dåligt för att ha någon riktig nytta av de hjälpmedel (hörapparater och slingor) som då fanns för de partiellt hörselskadade.

Rektor Arne Fransson (på hörselkliniken vid Kornhamnstorg i Stockholm) hörde till dem som klart insåg situationens allvar. Våren 1977 skrev han ett brev till socialdepartementet, där han bland annat framhöll att "den vuxendöve är sålunda utestängd från alla möjligheter till normalt umgänge med hörande och döva".

Med pengar från arvsfonden kunde "Projekt Vuxendöva" inleda sin verksamhet redan på hösten samma år och snart spred sig reformtankarna som ringar på vattnet: texttelefoner även för vuxendöva, textning av tv-program och utbildning av särskilda tolkar för vuxendövas behov.

Organisatoriskt kunde frågan lösas så att de vuxendöva 1980 hälsades välkomna som egen sektion inom Hörselfrämjandets Riksförbund. En särskild vuxendövkonsulent tillsattes, sektionen fick en egen tidning - "Vuxendövbladet" - och ett eget "vuxendövråd" som på riksnivå skulle arbeta vidare med vuxendövfrågorna.

Efter tolv mycket framgångsrika år bestämde sig HRF 1992 för att lägga ned sektionen. Besvikelsen bland vuxendöva var stor, liksom rädslan att de erfarenheter man gjort nu skulle gå förlorade. Två år efter beslutet samlades ett antal vuxendöva till ett möte i Gävle och året därpå, 1995, höll den nya organisationen, Vuxendöva i Sverige (VIS), sitt första formella årsmöte på Önnestads folkhögskola i Skåne.

I dag arbetar alla tre förbunden - SDR, HRF och VIS - med statliga bidrag som erkända handikapporganisationer.

Axel

Svåra ord

Finner du något svårt ord i texten som du inte förstår? I vår ordlista har vi samlat de flesta av alla svåra ord på denna webbplats.

Se hela ordlistan