Du är här:// Startsidan / Vuxna / Striden om teckenspråket

Striden om teckenspråket

av Bo Andersson

Frågan om teckenspråkets ålder är gammal, omstridd och svår att svara på. Man måste först bestämma sig för vad man menar med tecken och med språk.

Att döva ("dövstumma") människor redan under antiken använde sig av någon sorts åtbörder för att göra sig förstådda, det vet vi. Det kan man läsa om i en dialog av Platon, den grekiske filosofen, som dog år 347 före Kristus. Men det var nog mest fråga om ganska enkla och improviserade försök att härma olika saker - "en springande häst eller något annat djur". Det räcker inte för att vi skall kunna tala om ett språk.

Ett språk måste ju ha någon form av grammatik. Det måste ha en så tydlig och igenkännlig struktur att det kan tolkas och uppfattas på samma sätt av dem som använder det. Hur det förhöll sig med det under antiken är det ingen som vet i dag.

Däremot vet vi att antikens greker och romare var mycket intresserade av vad som senare ibland har kallats "händernas vältalighet". Det fanns retorikskolor, som lärde ut hur man kunde använde gester och åtbörder för att göra större intryck på en publik. En av de främsta av dessa vältalighetslärare var Quintilianus, som levde under det första århundradet efter Kristus och bland annat skrev så här:

"Brukar vi inte händerna för att befalla, lova, tillkalla, avfärda, hota, bönfalla, fråga och förneka? Uttrycker vi inte vrede och avsky med dem? Kan de inte tolka vår sorg och glädje, tvekan och botfärdighet? Kan de inte ange storlek, mängd och tid och uttrycka gillande, förundran och skam?"

jbulwer
I John Bulwers "Chirologia" från 1644 finns planscher där han återger en rad av de gester, som Quintilianus omnämner i sin retoriska lärobok.

Jo, med händernas hjälp kan vi ge ökat eftertryck åt mycket av vad vi säger - men det ger oss ändå ingen rätt att tala om detta som ett språk. Det var en åtbördsrepertoar, som politiker och andra offentliga personer kunde använda sig av - men det hörde också till saken att sådana knep måste användas med måtta och återhållsamhet för att inte motverka sitt syfte. Att i tid och otid använda sig av dessa möjligheter, att förfalla till ett överdrivet "gestikulerande" vann inget gillande. Det ansågs obildat och vulgärt, något för slavar, arbetare och underklass.

Man kan säga att dessa gester i "vältaligheten" var delar av ett förfinat "konstspråk", som krävde särskilda studier och var något helt annat än det grova "härmande", som Platon skriver om. Just därför är det lite intressant att vår nutida retorikprofessor, Kurt Johannesson, utgår från att de teckenspråk som finns i dag har hämtat både enskilda tecken och impulser i övrigt från dessa antika skolor i Rom och Grekland.

De första dövlärare vi har någon kunskap om i dag hade framträtt på 1500-talet, och det är också från den tiden vi har de äldsta bilderna på handalfabeten. Man måste då komma ihåg att handalfabeten inte är någon hjälp för den som inte kan läsa. För att kunna bokstavera måste man kunna stava - och det var det inte många som kunde på den här tiden.

De här lärarna var oralister. Deras undervisning syftade till att träna eleverna i tal och avläsning - främst därför att de hade svårt att tänka sig något annat. Av många skäl, inte minst religiösa, ansåg de att dövundervisningens främsta uppgift måste vara att lära eleverna tala.

Den första riktiga skolan med undervisning på teckenspråk var den, som en fransk präst, Charles Michel de 1´Epée, tog initiativ till 1760. Han kände till ett enhandsalfabet som en spansk dövlärare, Juan Pablo Bonet, hade använt sig av i sin undervisning i början av 1600-talet. Han hade naturligtvis också sett hur hans elever och andra döva i Paris kunde kommunicera på teckenspråk. Trots det tycks han inte ha blivit helt övertygad. Han ville förbättra elevernas teckenspråk genom att komplettera deras "naturliga" tecken med en uppsättning "metodiska" tecken - för att deras teckenspråk skulle stämma bättre överens med den talade och skrivna franskans grammatik. Man har sagt, att han ville förvandla dövas teckenspråk till "något slags manuell dialekt av riksfranskan". - Och det är ju något vi kan känna igen från diskussioner även i Sverige.

De l´Epée var bara en av 1700-talets berömda dövlärare. Två andra, tysken Samuel Heinicke och spanjoren Jacob Rodriguez Pereira, var båda övertygade oralister - framför allt Heinicke, som inte ens ville ta hjälp av handalfabetet i sin undervisning.
De här tre satte alla sin prägel på sin tid och bidrog till att göra 1700-talet till dövundervisningens mest dramatiska århundrade. De hann också dö, alla tre, innan århundradet var slut - men striden om undervisningsmetoderna skulle föras vidare av andra.

Vid mitten av 1800-talet började ett nytt intresse för "den rena talmetoden" göra sig gällande på många håll, både i USA och Europa. 1861 reste pastor Bergqvist på Manillaskolan till Tyskland för att på ort och ställe studera undervisningen vid en oralistisk skola, ledd av Friedrich Moritz Hill. Bergqvist blev imponerad av resultaten och det ledde till att teckenspråksundervisningen övergavs i Sverige och en oralistisk undervisning infördes, inte bara på Manilla utan också på andra anstalter för "dövstumundervisning" i vårt land.

Det samma hände i många andra länder vid den här tiden.

I dag har tidsandan som bekant hunnit svänga ännu en gång. 1981 fick Sveriges döva genom ett riksdagsbeslut rätt till tvåspråkighet och rätt till en tvåspråkig dövskola. Sverige blev därmed det första landet i världen, som erkände teckenspråket som dövas "modersmål".

Tecknad svenska

Tecknad svenska (TS) konstruerades i början av 1970-talet för att man felaktigt trodde att barndomsdöva genom att använda detta språk lättare och fortare skulle lära sig svenska. I tecknad svenska används talad svenska samtidigt med manuella tecken. Principen är att ett ord är lika med ett tecken. Tecknen har sitt ursprung i dövas teckenspråk. Nya tecken skapades emellertid också, likaså grammatiska tecken för småord och böjningsändelser. Det blev ett konstruerat språk, som snart föll ur bruk.

TSS, tecken som stöd

Tecken som stöd (TSS) är inget språk utan svenska med teckenstöd. Det är ett kommunikationssätt, som kännetecknas av att man talar svenska och samtidigt tecknar som stöd för avläsningen. Tecknen hämtas från svenskt teckenspråk, men inga nya eller omformade tecken finns med och heller inga böjningsändelser. I TSS behöver inte varje svenskt ord återges med ett särskilt tecken. Oftast tecknas enbart de betydelsebärande orden i en mening. Man använder heller inte teckenspråkets grammatik.

Många vuxendöva eller personer med grav hörselnedsättning lär sig Tecken Som Stöd (TSS). Då öppnar sig en ny väg till kommunikation.

Att man väljer att lära sig TSS istället för de dövas teckenspråk har flera olika förklaringar.

Man vill hålla kvar vid sitt eget modersmål - svenskan - som vuxendöv. En annan fördel är att man kan börja använda TSS genast, det är ju inte ett komplett språk utan stöd till svenskan.

Man kommer att fortsätta att tänka, tala och skriva på svenska även om man inte längre kan höra röster.

TSS-kurser finns på vissa folkhögskolor och studieförbund och inom hörselvården. Även Hörselskadades Riksförbund, HRF, och Vuxendöva i Sverige, VIS, anordnar kurser i TSS.

Svåra ord

Finner du något svårt ord i texten som du inte förstår? I vår ordlista har vi samlat de flesta av alla svåra ord på denna webbplats.

Se hela ordlistan